Frågan:
Fia!
Tack för din fina blogg som står för riktig hälsa som jag ser det. Det finns så mycket skit med ”hälsoförtecken” nu förtiden.
Jag undrar hur du tänker kring att jobba med något som också är ett fritidsintresse och en livsstil. Jag är själv musiker men har efter en utmattningsdepression och lång sjukskrivning helt sadlat om och sysslar inte med musik i någon form alls. Detta är en sorg för mig, det känns som att en stor del av den som var jag blev förstört med detta jobbet. Hur balanserar du mellan det som är privata träningsintresserade Fia och PT-Fia?
Svaret:
Tusen tack! Att jobba med sin hobby kan vara världens roligaste och världens svåraste på samma gång. Det är så lätt att det bara blir jobb och att, precis som du nämner, den där lusten försvinner. För mig har det gått i perioder och jag har helt klart känt av baksidan med att göra sin hobby till sitt arbete.
Några insikter kring ämnet;
- I början älskade jag att hänga på gymmet. Det var härlig atmosfär, jag trivdes och tyckte att det mest var roligt och spännande. Detta har gått över helt. Idag vistas jag på gym så lite jag behöver och ser mig om efter andra platser att träna på. Trivs inte alls och känner mig inte det minsta hemma. Kan kännas tråkigt då jag i grund och botten är väldigt förtjust i styrketräningen – men den går ju tack och lov att få tillgång till även på andra sätt.
- Min träningslust och motivation har ibland fått stryka med då det blivit intensivt med jobb. Detta kändes framförallt när jag var verksam som personlig tränare och hade gymmet som arbetsplats. Mina dagar gick ut på att träna, motivera och inspirera andra vilket gjorde att inspirationen till att sedan själv träna i samma gym dog helt. Jag löste detta genom att börja med militärträningen vilket gav mig nya krafter mentalt som fysiskt. Jag fick ha min träning för mig själv och kunde skilja på jobb och privat.
- Jag undviker överlag att prata kring hälsa, träning och allt det här när jag är ledig. Drar mig lite undan om någon vill diskutera sin träning, ha tips eller gå igenom senaste trenderna. Mina vänner vet så väl att jag inte gärna pratar om detta när vi ses (klart det finns undantag ibland vilket är helt okej) men generellt håller jag mig gärna utanför alla typer av diskussioner och prat kring dessa ämnen i privata sammanhang. Tyvärr tror många att bara för att man jobbar med ”en hobby” så vill man alltid prata om det och ge tips till höger och vänster. Minns inte hur många gånger någon försökt få en spontan kostrådgivning eller träningstips på en fest eller middag.
,. hehe! En av mina första webbcam bilder till bloggen någonstans 2010 där, långt innan bloggen blev ett riktigt jobb i mitt huvud.
- Jag har fått utvärdera hur jag vill förhålla mig till träningen. Har tagit aktiva beslut om att t.ex. inte signa upp mig på fler gym, att inte sätta prestationsinriktade träningsmål just nu, att inte träna med utseende i fokus och att inte låta det hälsosamma bli extremt ”för att vara uppdaterad”. Jag vill förmedla en sund livsstil som jag själv trivs att leva med dagligen och hoppar då över det extrema för att trivas även för mig själv.
- Är medveten om att mitt jobb och ”jag” går ihop. Det betyder att jag exempelvis inte kan skriva om helhetshälsa på bloggen och gå på en diet privat. Alltså behöver jag ta hänsyn till mitt jobb privat och tvärtom eftersom jag i slutändan är mitt varumärke.
- Den kanske viktigaste insikten av alla: Nu är det som tidigare kändes som en rolig hobby eller bissysla ”bara” ett jobb. Nu har jag vanliga kontorstider, stänger av datorn ofta, behöver inte ta bild på precis alla maträtter eller alla träningspass hela tiden och finns inte alltid tillgänglig och tackar inte ja till allt. Jag har sänkt garden och har utgångspunkten att jag behöver må bra långsiktigt vilket gör att jag nu tar myndigare beslut, ser på mitt jobb som ett jobb och hela den där ”hobby”-grejen börjar faktiskt försvinna vilket för mig är oerhört positivt.