Jag får dagligen mail av många som vill bli bättre på träning. Många vill träna för att komma igång eller för att ”ta tag” i sig själv. En del vill straffa sig själva och känner att nu får det vara nog – kroppen ska förändras för hen står inte ut. Och en del hatar sin kropp och vill helst byta ut den helt.
Och många tänker att ökad träning och nyttig kost är lösningen.
Jag förstår att man tänker så. Det känns ju logiskt. Att om jag bara tar bort och förändrar det jag inte tycker om så borde jag ju snart trivas? Kanske till och med börja älska mig själv?
Men det fungerar inte så. Om du börjar träna och förändra hur du äter med utgångspunkten att du hatar dig själv och din kropp så kommer det antagligen inte att lösa så många problem.
Risken finns att hur mycket du än kämpar och hur hårt du än anstränger dig så kommer du aldrig att hitta kärleken, för det finns alltid nya saker att hata och nya sätt att straffa sig själv på.
Så istället för att maila tillbaka en kostplan eller skriva några ord om hur morgonpromenader är bra så är jag så fräck och frågar hur den som mailar mår. Och pratar om att söka styrka för själen och självkänslan och börja inifrån. Att kanske prova terapi eller att börja säga snälla ord till sig själv.
För jag är helt övertygad om att det inte spelar någon roll hur mycket vi än försöker förändra kroppen om inte utgångspunkten är snäll och kärleksfull. Vi kommer inte automatiskt börja älska oss själva bara för att vi är smala/annorlunda/bättre.
Vi behöver börja inifrån.